Hur gör killar text när de som du

Projektet Killar och tjejer syftar till att synliggöra de könsstereotyper som omger oss, hur de påverkar och begränsar oss. Likaså hur djupt rotat de sitter hos var och en och hur svårt det är att kasta av sig olika föreställningar. Vidare får eleverna fundera på hur maktstrukturen ser ut i klassen och generellt på skolan. Detta är förmodligen en av de mest effektiva tips om hur du gör din tjej känner sig speciell. Gåvor ges med tanke och kärlek kommer att göra en kvinnas hjärta smälta. Det behöver inte vara en dyr present, bara en anteckning eller en dikt kommer att göra lika bra, som en diamantring, kommer du vara glad att höra. 20 Sexiga saker som gör killar på varje enskild tid. ... Om du är på marknaden för en ganska omfattande lista över manliga turneringar som du kan använda för att få mannen du är intresserad av ur dina sevärdheter och in i din säng, läs sedan den här listan med 20 tips, uppdelade i Fem kategorier av klänningar, kroppsspråk, prat ... Att veta hur killar text när de gillar dig är en riktigt kraftfull sak. Det hjälper dig att få veta vad som går att göra nästa och även vad du ska svara med. Om du inte är säker på om en kille gillar dig, så här kan du säga genom textning. Men, det finns några saker du kan göra för att minimera dina risker att bli nedskjuten redan 1 sekund efter start när du skriver med en tjej. Killar som skriver med tjejer gör i stort sätt samma fel om och om igen. Genom att veta hur man skriver med tjejer undviker du dessa fel och ökar då chansen att fånga hennes intresse för en stund. Varför bryr du dig ens om hur andra killar är? Vad tjänar du på att kalla dem för bad guys? Kanske är de skitstövlar, kanske inte. Bara för att du inte fick tjejen du ville ha betyder inte det att du är en snällare kille än någon annan. En snäll kille accepterar att inte alla tjejer är rätt för honom. Förmodligen undrar de ... Om du vill veta hur du får honom att bli kär i dig, lär du dig att lyssna på det han säger. Det är verkligen så enkelt. 11. Små gester får honom att se hur mycket du uppskattar honom. Du vet hur du älskar när han överraskar dig med de små, vardagliga sakerna som på något sätt alltid visar sig vara stora saker?

hej. jag är inte säker på vad jag vill uppnå exakt med den här texten, men jag känner att jag äntligen måste nå ut till någon, jag förväntar mig inte någon älsk

2020.06.09 20:46 h3ro1n1e hej. jag är inte säker på vad jag vill uppnå exakt med den här texten, men jag känner att jag äntligen måste nå ut till någon, jag förväntar mig inte någon älsk

ledsen, det är en vägg med text, det är ganska allvarligt om du inte har energi att läsa allt jag förstår helt.
jag gillar att prata på engelska, min svensk är inte perfekt, men jag ska prova att skriva som bästa jag kan. jag ska inte använda google translate kanske jag vet inte några ord, men jag är säker ni ska förstora? mig och jag ska skriva alt med små bokstäver.
jag har kommit till Sverige i 2016 och har varit här nästan 5 år. jag har kommit från Lettland så jag passar som en svensk kille faktiskt. blont hår, gröna ögon, vem bryr sig. jag ska bli 27 snart och känner att mina dagar är numrerade.
i början jag var i SFI så jag kan lära sig svensk snabbare, men jag fick ett job ganska snabbt och kunde inte gå på SFI längre. i princip jag jobbade industri jobb. inte glamoröst arbete men vad du än vet. jag var glad att jag kunde arbeta och jag lära sig svensk, men utan paper från sfi.
jag hade inte den bästa barndomen som det visar sig, det skulle ta för lång tid att förklara allt, jag vill inte ta era? tid så mycket, men mina föräldrar är alkoholister och missbrukaremina. inte min mamma men hon dricker mycket men hon gjorde det bästa hon kunde, jag skyller inte på henne för någonting bara för att inte lämna min far. jag var väldigt ung när dessa problem började, 6-7 år kanske och dessa problemer har faktiskt inte slutat, men vi bor inte tillsammans längre så det spelar ingen roll, men skadan hade redan gjorts och det jagar mig fortfarande. självklart när jag var liten jag kunte inte försvara mig, men med tid jag kunde, men det var väldigt konstig att ''fight'' din far av många anledning.
Lettland påverkas mycket av Ryssland så du bara STFU och lev hårt. Det är bara mentaliteten där. min syster fick samma skada, men hon kom ut och såg aldrig tillbaka, jag var väldigt glad att hon gjorde det. hon är 5 år äldre än mig. så jag var kliniskt depressed och suicidal vid 10 och räknar. jag visste inte vad att göra. jag visste inte vad jag kan göra. jag ringde polisen en gång, de gjörde ingenting. ser tillbaka på det nu jag kunde jag göra så mycket, men när du är en barn du vet inte vad ska göra och jag var skäms över att min familj var jävla galen. jag också ville inte att någon skulle veta om det. de jävla tråkig.....fan
alla fal, mina föräldrar har varit i Sverige lite mer än jag, så när min ''far'' krossade mitt sista hopp/dröm i Lettland, jag hade inget annat val än att komma till Sverige. Vid denna punkt jag var 22 nånting. självklart jag är inte helt retarded, jag vet Sverige är ett bra land så även om jag ville dö varje dag, jag var lite upphetsad att komma här och kanske förändra mitt liv, men jag fattade snabbt att de spela inga roll var jag är, vem är jag med, med/utan föräldrar, min huvud kemi? är totally fucked. jag kan inte ta det här längre. även gå ut din sängen tar så mycket energi, det är löjligt....
hela tiden vi har varit i Värnamo/Jönköpings kommun. så vid denna punkt, jag vill köpa en pistol och just go away. jag visste att de ska bli problematisk at fick pistol på grund av jag är mycket blyg och jag har inga connections. jag provade, lita på mig :D men kunde inte. så jag bara jobbade och fantasera bara om dö varje dag. jag är säker på att jag inte är den enda. de bara jävla suker och jag kan inte göra mycket. jag vet inte alla Svensk regler och så vidare, det var också en stor problem faktiskt.
ocskå vi var 3 människor på ett lägenhet :D no comment. så med tid jag visste inte vad att göra. jag kunde inte ta det längre. jag var 100% walking dead. jag kunde inte säga att min far är en alkoholist och ocskå vem bryr sig nu. ingen bryr jag är väl över 18, gör vad du vill och jag visste det, men jag kunde inte göra mycket. jag hade ingen vänner i Sverige. jag vill inte bry någon, jag är för blyg. min mentala var bara fucked och jag undrade varje dag hur och varför jag fortfarande lever.
så vid ett punkt jag hade över 100k kr på min konto tro det eller nej, men det roligaste är jag hade mycket pengar, men för mig de spela inga roll, jag kan inte göra ingenting med det och pengar för mig gjorde mig aldrig lycklig. Cliche, jag vet. jag ville inte känna död inuti. jag har bokstavligen en tattoo över min bröst ''öppnar inte död inuti''...
Många gånger jag behövde att sova i min föräldrars bil, jag jobbade första skiftet i den tid och vi började jobba 05:00 men min far började kl 13:00, vi hade olika jobb alla fall, så jag provar att sova, men han är fortfarande druckit och klockan 00:00 han tänker att laga potatis och sjunger :D jag menar även att minns det nu, jag vill att gå på hans hus nu och........ han brydde sig bara inte om något annat än sig själv.
jag har över 100k kr men jag sovar i bilen. you can not make this shit up. så vid ett punkt jag har ingen pistol, kan inte döda själv, du kan, men jag är rädd att göra det på annat sätt... och jag väntar på min lägenhet över ett år nu. när fredag kommer du är lycklig, jag kan koppla av äntligen!!!!! nej, jag kan inte. när fredag kommer det är säker de ska dricka 3 dagar i rad, fredag, lördag, söndag, varje vecka. jag skulle jobba 7 dagar i rad sedan åka hem, det var så dålig. jag var som 24 på denna punkt och fortfarande kändes som en barn, jag vet inte vad jag kan göra om min situation.
jag hade ett lite hopp om att jag äntligen skulle berätta för någon om min situation, skulle jag bli räddad. ja visst. försäkringskassan och Värnamo kommun vet om min situation nu, de bryr sig inte. du är nästan 27, fixa din lögn sluta vara en tik. jag håller men jag kan inte göra det ensam längre, jag kan bara inte.
så jag dricker inte, jag har ingen att gå, så varje vecka jag började att gick till annat stad i Sverige. Göteborg, Jönköping, Stockholm, Borås.... jag tappade bara min huvud, längre bort från mina föräldrar, det var bättre. utforskade staden, gick till många fotbollsmatcher. Jag gillar AIK mest, men jag också gillar Hammarby/Djurgården/IFK Göteborg :D jag vet jag vet, jag är en plastic. jag är inte personligt inblandad. jag älskar alla. så jag äntligen fick min lägenhet, det var 2-3 år tillbaka. efter jag fick min lägenhet, har ingenting förändrats, jag var 1% lyckligare men allt missbruk hela mitt liv har bara förstört mig och att jag alltid var ensam, det spela ingen roll var jag var, med vem....
så, jag slutade min jobb 8 månader tillbaka på grund av om jag jobbade där längre, jag skulle ha dödat mig själv vid lunchtid framför alla. jag är inte en skadlig person, jag vill inte involvera någon i mina problem. jag skulle säga i 10 ården jag agerade framför alla att jag var okej, så andra människor, främlingar, kollegor märkte inte något och även om de inte är säker på att de skulle ha gjort något, jag agerade framför alla så att de inte skulle känna sig dåliga, jag kunde inte förfalska det längre, jag kunde bara inte.
enda lösningen jag kunde tänka på är att sluta och stanna hemma där jag inte kan skada någon annan än mig själv. så jag ljög till min chef, jag sa jag fick en annat jobb, jag kunte inte säga till honom jag vill dö varje dag, jag bara kunde inte... jag ljögade till alla. jag är inte okej. jag har inte varit okej sedan jag föddes.
så, 8 månader jag har varit hem faktiskt. jag hade inte balls att döda själv. vilken plats kommar pengar? jag hade pengar, men efter tid jag tog låner från banken och nu jag är skyldig pengar till regeringen som galen pengar. jag bara inte bryr mig längre var mitt liv slut, ingen vet om min smärta, jag är bokstavligen ''the loneliest boy in the world''. jag är bokstavligen i mars jag provade fick hjälp första gånger i min lev, jag visste inte vad att göra längre. jag visste inte vad att göra min hela liv.
alla fal, jag gick till Värnamo psykiatriska, berättade de vad jag sa till er och de allt. De provar att hjälpa, men med corona allt är långsam och alla fall jag väntar 3-4 veckor till ett möte varje gång. jag använda anti-depressants, men ett sak har inte förändrats. Så en vecka tillbaka jag provade ecstasy/MDMA första gång i min lev och det var helt banbrytande jag var inte depresserad längre och jag omedelbart började spela musik xD
jag ville alltid göra det men min depression tillät det inte, men jag tror att det är för sent nu. jag är inte delusional, jag vet det ska ta några år när du ska bli bättre och så vidare, det ska ta mycket tid om du ska även få pengar från det, men det är bokstavligen det enda som ger mig glädje och det handlar inte om pengarna. mina läkare sa att de skulle nå ut till Värnamo kommun för att se om de kan hjälpa, de är inte intresserad att hjälpa mig. Försäkringskassan samma. Jag hade sjukpenning och bostadsbidrag från läkare. de förnekade båda, samma som Värnamo kommun.
de tror bara inte på min situation jag har ingen aning faktiskt och jag har inte energi att ''fight'' längre än mindre gå på jobbet igen, jag kommer bokstavligen att dö den första dagen, jag kan inte förfalska det längre, om någon på denna punkt skulle fråga mig just nu ''Hur mår du?'', jag ska säga ''jag vill att döda själlv varje dag, hur mår du?''
just nu vet jag inte vad jag ska göra längre. med min sista styrka gick jag till arbetsformedlingen, berättade för dem om min situation, de kan inte göra mycket, jag provar att hitta en jobb, det är bästa jag kan göra, men med corona och min problemer, ingen ska rär mig nu och jag skyller inte på dem. varför vill du ha en instabil kille på din arbetsplats? vid denna punkt jag är låg pa mat. jag kommer äntligen slut på pengar denna månad och jag är så glad att jag inte ska behöva känna smärta längre. jag kan inte ta detta längre, men ändå gör allt ensamt och ingen tror mig också, det är jävla galen :D allt jag kan göra är att skratta och gråta om min själv.
jag förstår om någon skulle säga ''kille, du är nästan 27 år gammal. varför du kan inte leva din lev? glöm det förflutna och gå vidare'' igen, jag håller. tyvärr jag är inte tillräckligt stark. jag är inte säker ni kan säga nånting att kan hjälpa mig vid den punkt. det är en dålig situation och naturligtvis i slutändan, det är mitt fel jag är här.
det är ledsen jag är en snygg kille med en anständig hjärna jag kunde bara inte inse min potentiella, jag har varit ensam hela mitt liv och gick genom en galen skit. jag vet inte om det är tillåtet här, men om någon är intresserad av att prata med mig är jag öppen för förslag....
Liksom, jag älskar Sverige, but I hate myself limitlessly.
EDIT 6/10/2020 - 14:31 Hej killar. Tack för alla dina meddelanden, de betyder mycket för mig. Jag vaknade och känner verkligen bedövad faktiskt. Jag vet inte vad jag realistiskt kan att kan börja göra för att ändra mitt liv. Jag ser mina problemer, ser inte lösningar. Jag måste oroa mig för mat, hyra och måste faktiskt börja få verklig hjälp. Jag vet inte, verkar bara omöjligt att göra något av det här just nu :/
EDIT 6/10/2020 - 15:08 Jag ska gå ut nu och lyssna på Mac Miller. Ger lite glädje. Jag tror att detta ska bli min sista rapport, jag ska försöka göra vad jag kan, men det känns bara så ledsen, allt.
EDIT 6/11/2020 - 03:04 Hej. Jag är verkligen öppen för att få nya vänner även om ni sa att du bryr dig om mig, jag känner mig ensam och vill inte känna mig ensam. Om du är intresserad av att prata lite mer regelbundet med mig kanske vi kan byta sociala, leta efter varandra och motivera varandra att göra bättre. Jag vet inte. Jag kan verkligen inte göra detta ensam och jag behöver hjälp, det är sanningen.
Håll dig säker, ta hand och älska varandra.
submitted by h3ro1n1e to sweden [link] [comments]


2019.12.03 13:15 RoshansAegis https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/RRn91a/talang-2020-aik -Mer om Ungdoms Akademin och talanger.

FOTBOLL 2019 är över – 2020 står för dörren.
Vilka unga spelare slår igenom i allsvenskan redan nästa år?
Per Bohman och Robert Laul har granskat storklubbarnas akademier och talangarbete.
Dags för: AIK.
Leif Karlsson och Johannes Wiklund. FOTO: PRIVAT OCH BILDBYRÅN AKADEMIANSVARIG: Sportbladet har talat med två nyckelpersoner kring AIK:s ungdomsfotboll.
Leif Karlsson är en levande legendar i AIK-kretsar och spelade hela karriären i sin moderklubb innan han blev ledare i föreningen. Efter många år som målvaktstränare har Karlsson varit högste ansvarig och sportchef för ungdomsverksamheten sedan 1997.
Johannes Wiklund är akademichef i AIK. Han har arbetat i föreningen sedan 2007 och haft många olika roller inom ungdomsfotbollen. Wiklund har en bakgrund i pedagogiken och utbildade sig till lärare innan han lockades över till fotbollen av Leif Karlsson.
– Det är typiskt AIK. Vi vill ha kontinuitet i föreningen och kollar alltid internt innan vi letar externt om vi ska fylla en roll. AIK är duktiga på att ta hand om de resurser som finns, säger Wiklund.
– Kolla bara på Björn Wesström, Rikard Norling, Patric Jildefalk, Tobias Ackerman, Henrik Jurelius, och många andra som tagit sig allt högre upp genom föreningen, säger Karlsson.
AIK sticker ut bland storklubbarnas akademiverksamheter. Sedan 2017 tillbaka har föreningen valt en ny väg för sin ungdomsfotboll. AIK sysslar inte längre med tidig selektering, värvar inte unga spelare från andra kommuner och skyr professionalisering av de yngsta lagen. Upp till tolv år är målet att ledarna ska vara fotbollsföräldrar. Ungdomsverksamhetens nya inriktning har vetenskaplig grund och AIK har anställt två forskare som är specialiserade på ungdomsfotboll.
– Är det något det här samarbetet kan medverka till så är det att inte falla för tidig selektering och att inte värva barn från varandra. Om du tittar utifrån ett lite större perspektiv är det orimligt att det fått förekomma och får förekomma på det sättet som det gör... För vi tror inte att åttaåringar, nioåringar och tioåringar mår så bra varken av att bli utvalda eller bortvalda, sa Leif Karlsson nyligen i en uppmärksammad text i Sportbladet.
Johannes Wiklund fyller i:
– Det finns en del som skiljer ut oss. Vi gör inte uttagningar av åttaåringarna för att hitta de bästa till P9-laget. En annan sak är att vi inte förhåller oss så mycket kring vilka sportsliga resultat våra yngre lag presterar i förhållande till andra ungdomslag. Det är inte viktigt för oss i utvecklingen av ungdomar.
AIK är inte oroliga för att duktiga spelare försvinner från deras akademi för att i stället gå till andra i Stockholm som är mer professionaliserade i yngre ålder. Den typen av farhågor har diskuterats inom föreningen, men Leif Karlsson slår fast:
– Vi ska och kan fostra lika många a-lagsspelare som tidigare om inte fler.
AIK:s P16-lag i finalen mot Malmö 2019. FOTO: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN STJÄRNOR (enligt Sef:s akademicertifiering): AIK:s akademi har fem stjärnor. Föreningen är mycket positiv till certifieringen och har tagit aktiv del av dess utformning.
– Vi har varit en del av arbetsgruppen som utvecklat certifieringsdokumentet, säger Leif Karlsson som menar att det professionaliserat verksamheterna.
– Det har höjt standarden för de 32 Sef-klubbarna och de ytterligare runt 30 klubbarna som är med i nätverket.
EKONOMI: I AIK betalar ungdomarna i akademin 15 000 kronor per år för att få delta i verksamheten. För spelare som inte är med i akademin är avgifterna lägre.
– Men då ingår precis allt. Det kan inte bli dyrare. Har man flera barn i verksamheten så är maxtaket 20 000 kronor, säger Leif Karlsson.
Vad händer om en av era 14-åringar inte kan betala över tusen kronor i månaden för att spela fotboll?
– Det är väldigt uttalat i AIK att ingen ska slås ut av ekonomiska skäl. Det blir ett resonemang med föräldrarna för att höra hur vi kan stötta. Det finns dessutom ett par goda mecenater runt om AIK som velat ge pengar just för att hjälpa den typen av ungdomar, säger Johannes Wiklund.
Kommer folk och säger så: ”Vi har inte råd” – eller slutar de bara?
– Det är det svåra. Det är förstås känsligt. För några år sedan hade nog AIK svårare att komma ut med budskapet om att vi gärna hjälper till. Då kom det kanske bara en faktura som skulle betalas. Nu har vi bättre avbetalningsplaner och så vidare, säger Wiklund och fortsätter:
– Men ambitionen är att kostnaderna ska sänkas i längden. Det finns inget egenvärde att det ska kosta just 15 000.
AIK är förtegna om vad akademin kostar föreningen varje år.
– En del av akademin ligger dessutom inom AIK AB så sådana uppgifter får vi inte lämna ut, säger Leif Karlsson.
Enligt Sportbladets uppgifter är kostnaden för verksamheten jämförbar med övriga storklubbar i allsvenskan, vilket brukar vara runt 10 miljoner kronor per år. Dessutom är Leif Karlsson – efter försäljningar av spelare som Robin Quaison och Alexander Isak – trygg i att akademin inte är en förlustaffär.
– Det är förstås en plusaffär. Vår uppgift är att fostra spelare till a-laget. Det kommer inbringa pengar till AIK i längden. Akademin är självförsörjande över tid vilket både är inspirerande och skönt.
FOTO: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN MÅLSÄTTNING/VISION: AIK har som mål att fostra 1–2 spelare per år till a-laget.
– Två spelare är riktigt bra. En spelare är godkänt. AIK jobbar med olika kvoter med seniortruppen. Några från den egna akademin, några från Stockholm, några hämtade från hela Sverige och så ett par utländska namn. Vi ligger bra till med det målet, säger Leif Karlsson.
Visionen är tydlig och den går att hitta i ungdomsfotbollens egen verksamhetsplan för 2019.
”Nordens ledande fotbollsklubb för utveckling och fostran av unga spelare och ledare – hur man än mäter”.
SPELMODELL: Det finns principer för hur ungdomslag i AIK ska spela, men inga bestämda formationer eller system.
– Lagens tränare får inte på egen låda ha massa idéer om hur fotboll ska se ut. Vi har en utbildningsplan som visserligen är rätt decentraliserad, men bara faktumet att man har en sådan tyder ju på att det är ett centralt dokument. Där talar vi om spelets principer snarare än om lagen ska spela med tre- eller fyrbackslinje, säger Johannes Wiklund.
Vad kan det vara för principer?
– Ett exempel är huruvida vi vill ligga högt eller lågt i försvarsspelet när vi utbildar spelare. Och när gör vi vad? Ett annat exempel är behoven av markeringsinslag i utbildningen av unga spelare. Vi vill vara skickliga på det vilket jag upplever är ovanligt inom svensk ungdomsfotboll. Men om inte spelarna lär sig det tidigt så klarar de ofta inte av det på seniornivå. Det är svårare att lära ut markeringsspel till 18- och 19-åringar som bara jobbat med positionsspel/zonförsvar än vice versa..
Ungdomslagen behöver inte använda samma formation som a-laget.
– Akademin handlar om utbildning. Om ungdomarna ska göra som a-laget, och sedan byter a-laget... vad händer då? Rikard kom in med 3–5–2 i ett AIK där 4–4–2 suttit i väggarnas sedan Stuart Baxter tränande laget. Ju äldre akademispelarna blir desto mer behöver de förberedas för hur a-laget spelare, säger Leif Karlsson.
Wiklund fyller i:
– Vi är övertygade om att det mest utvecklande är att träna individen i spelet fotboll, inte på en enskild spelmodell. Då blir du för låst i din utvecklingsmiljö. Kanske blir de inte tillräckligt flexibla som vuxna.
Samtidigt menar akademichefen att det finns undantag.
– AIK har spelat med wingbacks de senaste åren och det är en speciell position. Vi har därför valt att U19-laget spelat 3–5–2 de senaste åren för att det passar bättre i det fallet.
INTERNATIONELLA SAMARBETEN: AIK har de senaste åren arrangerat välrenommerade Lennart Johansson Academy Trophy. Europas storklubbar skickar varje år sina ungdomslag till Solna för att mötas i högkaratiga matcher. Tack vare arrangörskapet har AIK fått till ett intimt samarbete med FC Barcelona, som vunnit turneringen många gånger.
– Vi har ett fördjupat och verkligt samarbete och en dialog med Barcelona. När vi byggde upp vår barn- och ungdomsverksamhet tog vi in riktiga forskare till vår avdelning för forskning och utveckling. Där har vi dialog med Barcelona och pratar med deras utvecklingschef och metodologiavdelning. Det är ett tätt samarbete med deras representanter, säger Leif Karlsson och fortsätter:
– Det är förstås extraordinärt att få ha det med Barcelona. Vi träffar deras akademichef och utvecklingschef och diskuterar hur respektive förening jobbar. Det är ett utbyte på lika villkor.
POJK- OCH UNGDOMSLANDSLAGSSPELARE 2019: Omorowa. FOTO: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN P15: Richie Omorowa
Pergel, Ayari, Olsson, Tesfai Negash. FOTO: BILDBYRÅN P16: Hampus Pergel, Yasin Ayari, Holger Olsson, Noah Tesfai Negash
Sundgren. FOTO: PÄR OLERT / BILDBYRÅN P17: Robin Sundgren
Larsson. FOTO: ANDREAS SANDSTRÖM / BILDBYRÅN P18: Julian Larsson
FOTO: KRISTER ANDERSSON / BILDBYRÅN P19: Samuel Brolin
Hussein. FOTO: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN U21: Bilal Hussein
Totalt sett har 22 killar och 16 tjejer från AIK varit med i olika landslagssamlingar under 2019, berättar Johannes Wiklund.
Vad betyder det för AIK att fostra spelare till ungdomslandslagen?
– Det innebär att förbundskaptenerna bedömt att våra spelare är tillräckligt bra. Men det gör egentligen vare sig från eller till för vår verksamhet. Det är förstås kul för ungdomarna som får chansen i landslaget. Det är en god erfarenhet. Att möta Ukraina eller Danmark är såklart något extra, säger Johannes Wiklund och fortsätter:
– Men det är också en ganska ytlig bedömning av en spelare. Över tid så är det värt lika mycket som ett sandkorn på stranden, tycker jag.
VARFÖR SKA MAN VÄLJA AIK:S AKADEMI? – AIK har under lång tid visat att vi är en klubb som väljer att premiera och värdera våra egna spelare. Vi har en lång rad spelare som visat det de senaste åren. 1–2 per år får chansen i a-truppen och klubben satsar så länge de är konkurrenskraftiga. Det finns också en klubbidentitet där vi har a-lagstränare och personal runt laget som värnar om kontinuiteten kring att satsa på egna spelare för att få en långsiktigt hållbar utveckling. Jag kan också säga att våra tränare och utvecklingschefen i akademin håller väldigt hög klass. De har kunskaperna, perspektiven, kompetensen och erfarenheten. Dessutom forskare som hjälper till att ta fram vår utbildning. Vi lär helt enkelt ut spelet fotboll väldigt bra, har en kvalitativ bemanning och en väl markerad koppling till a-laget, säger Leif Karlsson.
Akademichef Johannes Wiklund har ett annat perspektiv.
– Allt det Leif säger stämmer jag och jag håller med. Men samtidigt skulle jag aldrig sälja in vår verksamhet och berättar varför föräldrar och barn ska välja AIK. Det finns fler nackdelar än fördelar med det. I stället presenterar jag vår verksamhet, berättar vilka värderingar vi har, vad vi sysslar med och varför. Berättar om vår värdegrund, uppförandekod och ansträngningskod. Hur beter vi oss och hur mycket anstränger vi oss i vardagen? Om värderingarna och de andra faktorerna passar båda parter, ja då kanske man ska spela i AIK. Men delar man inte de värderingarna så kanske man ska spela på ett annat ställe. Men jag kan säga att i AIK har man extremt bra förutsättningar som ungdomsspelare.
TALANGER FÖDDA -02 (eller senare): Strannegård. FOTO: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN Tom Strannegård, mittfältare, 17
Tom Strannegård gjorde stor succé för AIK i den avslutande cupmatchen i november och skrev någon vecka senare på ett kontrakt med a-laget.
– Tom är likhet med många andra som kommer upp i a-laget väldigt duktig på att ta ansvar för sin egen utveckling och sitt eget fotbollsspelande. Sömn, kost och skolan. Som fotbollsspelare är han kvick, har en fin vänsterfot och ett mycket bra rörelsemönster på planen. Det märks att han är fostrad centralt i planen. Om han har läst Andreas Alms bok om spelförståelse så måste han ha memorerat den, säger Johannes Wiklund.
Holger Olsson, mittfältare, 16
Det finns mängder av ungdomslandslagsspelare i AIK, men 16-årige Holger Olsson nämns som ett särskilt intressant namn. Tränar och spelar med flera år äldre spelare och är bofast i sitt landslag. Beskrivs som ytter men även anfallare.
– Vi vill inte uttala oss om enskilda ungdomsspelare och sprida bilden av enskilda stjärnor, säger Johannes Wiklund som dock gör undantag för spelare som redan tillhör a-laget.
UTLANDSFLYTTAR: – Det händer inte så ofta. Vi är väldigt tydliga om vår arbetsmodell. Det är dock bara spelaren och spelarens föräldrar som bestämmer vad de ska göra. Vi är generösa och om någon vill åka på provspel utomlands får de förstås göra det. Det säger vi inte nej till. Däremot har vi ingen affärsverksamhet med unga spelare och vill inte ha handel med omyndiga personer, säger Johannes Wiklund.
Leif Karlsson:
– Det finns förstås spelare som gått utomlands tidigt och varit lyckosamma. Vissa har nått landslaget. Men det finns många fler exempel på ungdomsproffs som fejdar ut och helt försvinner från fotbollskartan.
Tom Strannegård och Eric Kahl. FOTO: BILDBYRÅN GENOMBROTTET 2020 Tom Strannegård är AIK:s mest hajpade unga spelare och har alltså belönats med ett a-lagskontrakt. Efter debuten mot Enskede i cupen i november var folk runt föreningen och supportrar lyriska. Strannegård (född 2002) är den tonåring, bortsett från redan etablerade Bilal Hussein, som ligger absolut närmast allsvenskt spel.
– Han har jävligt roligt när han spelar fotboll och jag kan förstå att folk blir glada av att se honom på planen. Det smittar av sig på samma sätt som Ronaldinho gjorde när han var i Barcelona – inga som helst jämförelser i övrigt. Det vore ett för stort ok att bära, säger Johannes Wiklund och fortsätter:
– Han har en väldigt hög ansträngningsgrad i sitt spel. Han jobbar så väldigt, väldigt hårt och springer extremt mycket. Samtidigt är han väldigt påkopplad. Sedan är det speluppfattningen som sticker ut. Han liknar Robin Quaison på det sättet att han liksom glider fram längs planen. Det är spelare som man bara vill spela in på i offensiva ytor.
Eric Kahl, född 2001, flyttades upp till a-truppen i höstas. Kahl är vänsterback/wingback och är känd för att flyga fram längs kanten.
– Han kan spela även centralt men håller mestadels till längs vänsterkanten. Han är tillräckligt bra för att konkurrera med spelarna i a-laget. Var man än sätter Kahl på planen så är det en anfallsinriktad spelare med väldigt spetsiga offensiva egenskaper. Otroligt snabb både med och utan boll.
Samuel Brolin, född 2000, är sedan en tid tillbaka bofast i a-truppen. En före detta styrelseledamot beskriver Brolin som en ”större målvaktstalang än Oscar Linnér”. Brolin är tre år yngre än Linnér och får i lugn och ro utvecklas bakom AIK:s förstemålvakt.
– Han har uppenbara styrkor som passar en målvakt. Samuel är lång och har musklerna på fördelaktiga ställen, dessutom oerhört målmedveten, säger Wiklund.
Förre målvakten Leif Karlsson fyller i:
– AIK valde ju att satsa på Oscar Linnér för tre år sedan. Det ansågs vågat då men har visat sig vara ett bra beslut. Samuel påminner om Oscar. De är i samma storlek. Samuel är också väldigt bra med fötterna vilket ju är väldigt bra i den moderna fotbollen. Med rätt matchning har vi en blivande a-lagsmålvakt här. Det är också bra att han är tre år yngre än Oscar eftersom det ger ett bra åldersintervall
submitted by RoshansAegis to AIK [link] [comments]


2016.05.24 16:02 JonathanRL En Flygkadetts resa till USA 1953

Denna text är en sammanslagning av den berättelse som berättas av "VarJag" på forumet Skalman i den här tråden.. Orginalet är spritt över flera sidor och kan vara lite knepigt att följa, således copy-pastar jag istället för att länka. Mycket nöje!
 
USA's 'Civil Air Patrol' (CAP) hade ett utväxlingsprogram kallat IACE (International Air Cadet Exchange) Program med i stort sett alla länder i Västeuropa. Europeiska ungdomar inbjöds till USA medan amerikanska tillhörande CAP fick besöka europeiska länder i tre veckor. Den svenska organisationen kallades Flygpojkarna och var en del av Flygvapnets rekryteringsprogram kan man säga. Varjagen uttogs (i hård konkurrens!) till den grupp av fem - som fick besöka USA 1953.
Det var upplagt så att varje nationsgrupp fick en 'värdstat' - våran var Syddakota. Det blev tre fantastiska veckor med massvis med flygning, parties och sightseeing. USA 1953 - jämfört med lilla Luleå, ja Sverige...var som en trollerilåda! Alla resor, utom lokala, skedde med MATS (Military Air Transport Service), en del av USAF. Logeringen, allt från USAF-baser till hotell och privat inackordering i familjer. New York var slutstationen i USA på hemresan - och det var där Utrikesminister Dulles fann tid för ett 'pep-talk' till de blivande flygarna.
 
Detta var en oerhörd upplevelse för en ung grabb 1953 - Kalla Kriget blev varmare och Koreakriget rasade. Så jag kan spinna vidare med några poster till för de som är intresserade..... Efter en vecka på F 8 där vi utrustades med FV-uniformer, trimmades till, lärde oss 'vända klack', putsa skor och raka oss dagligen randades äntligen Den Stora Dagen. Dessförinnan var det klappjakt på amerikanska dollars! Det var nämligen stenhårda valutarestriktioner - US $ var hårdvaluta och kunde inte köpas 'över disk'. Vad jag minns, tilldelades alla fem Flygpojkarna den furstliga summan av tjugo dollars ($20) var :roll: . Men alla 'kände ju någon' som hade en eller några amerikanska dollars undanstoppade i byrålådorna....En stockholmsbekant till min mor, gav mig omkring $40 men, med reservationen att jag måste köpa en 'amerikansk plastkortlek' till honom och ta med den hem. (dom fanns inte i Sverige vid den tiden...) En jazzintresserad Luleåbo skildes från $6 med instruktionen att köpa Gerry Mulligans sista plattor...o.s.v. Allteftersom dollarförrådet växte - blev 'shoppinglistan' längre. Det var helt enkelt så 1953 att det fanns massvis med eftertraktade varor i USA - som helt enkelt inte var tillgängliga i Sverige men alla ville ha dem.....
 
Den Stora Dagen - och Bulltofta. En MATS C-47 äntrades, glänsande aluminium på utsidorna - matt olivgrön inuti. Den hade inga säten - utan stansade 'soffor' a la fallskärmsjägare - längs kroppssidorna med ett litet 'dasshål' för varje röv. Vi hade med två gruppledare, en kapten från F8 och en löjtnant från F11 som höll oss i tukt och Herrans Förmaning. Och herregud, kaptenen var influgen på J 29 och löjtnanten hade massvis med 'timmar' på S 31 Spitfire - vi betraktade dem som Gudar!
Färden, gick till Fornebu i Oslo, där tidig lunch och den norska gruppen - likaledes fem 'cadets' och två officerare väntade. Sen bar det av till Rhein-Main Air Force Base i Västtyskland. C-47:an var ju ett amerikanskt militärflygplan - och vi flög mycket lågt jämfört med vad man gör idag. Till vår förtjusning - gick flygningen över Hamburg på bara omkring 800 meters höjd. Förstörelsen, bombruinerna - var helt enkelt otrolig. (jag gissade långt senare - att den delen inte var en tillfällighet) Landning på Rhein-Main AFB - och ögonfröjd för oss Flygpojkar. Basen var enorm.....innan utrullningen var slut hade vi redan 'spottat' B-29:or, F-86 Sabres, F-80's - C-82:or - ögonen rullade på oss av att verkligen s e dessa flygplan som vi bara upplevt på bilder.
 
Övernattning i 'Nissen-huts' - och uppenbarelsen! PX - som betyder Post Exchange......Ett veritabelt varuhus på flygbasen där allting kostade bråkdelar av vad det gjorde i 'allmänna marknaden'. Men var enbart för amerikansk militärpersonal. Och Oss!!!
US Air Force bjöd på sightseeing med bussar i Frankfurt am Main. Staden var fortfarande svårt bombskadad och vi frapperades av hur det hade växt upp hela träd i bombruinernas grushögar. Besök på Zoo m.m. men Frankfurt verkade smutsigt, trött och slitet. Maten i mässhallarna blev en upplevelse för oss - den serverades på stansade rostfria stålbrickor med sex olika 'fack' för olika rätter. Mässpersonalen var alla 'afroamerikaner' och portionerna var enormt tilltagna....inte minst de obligatoriska stekta äggen, dom lades upp ända tills man tog undan brickan :D, men vi noterade det amerikanska slöseriet - de flesta yankees tycktes bara äta mindre än hälften - resten tömdes i sophinkarna utan krus :roll: Man gissar att gödsvinen i Frankfurttrakten snabbt blev feta på de kopiösa matresterna......
 
Japp så blev det då dags för Atlantflygningen - med MATS DC-6:a, riktiga stolar och säkerhetsbälten. Start på e.m. och mot USAF-basen på Azorerna. Dit vid anlände mitt i natten och - det regnade. Språngmarsch mot adminbyggnaden men vi blev alla ordentligt blöta innan vi nådde dit. Givetvis - serverades 'frukost' trots småtimmarna, samma brickor och samma mat som på Rhein-Main! Vi lärde snabbt att amerikanska flygvapnet tydligen bara hade en mycket begränsad matsedel - och att den åts likadan över hela världen...i Tyskland, USA, Japan, Okinawa - precis detsamma. Några kulinariska äventyr, av 'lokal' karaktär - tilltalade tydligen inte dessa amerikaner 8-) Starten i mörker blev av hängglidar-kasta sig ut -typ......fältet låg på en bergsplatå för jag uppfattade att planet rusade över en 'kant' -sen var det hundratals meter ned till havet.
 
Destinationen - var Andrews Air Force Base utanför Washington. Hettan slog emot oss som en vägg! Den fuktiga hetta som är typisk för atlantkustens högsommar och minst av allt lämpad för Flygvapnets korderoj-byxor, präktiga varma blåskjortor med lång ärm och knäppt i halsen med svart slips :roll:. Efter bara minuter - badade vi i svett. Mottagningskommitén för oss svenskars del var Flygattachén och Biträdande Flygattachén i Washington - som bägge var iklädda oklanderliga lätta amerikanska khaki-byxor och skjortor med kort ärm - OKNÄPPTA i halsen...... Vår kapten och löjtnant bara stirrade - om mumlade något om att 'den modellen hade knappast godkänts i Flygstaben....' Det enda som var 'svenskt' var mössorna och axelklaffar med svensk gradbeteckning. Det blev presentation med ställningssteg, handskakning och honnörer.....Flygattachen, en överste skulle senare bli rätt väl känd. Han hette Stig Wennerström :) Så man rörde sig i 'de bästa kretsar'.
 
OK - Andrews AFB och en större Nissen-barack - denna var försedd med ett par sergeanter som inte verkade upplagda för skämt och upptåg :roll: 'Lights out at ten!' lydde ordern... Och den amerikanska trollerilådan.....Coca Cola-automater, luftkonditionering, television - allt grejor som vi aldrig sett i Sverige. Isté, iskaffe - var få tag på växelpengar att prova allt detta överflöd!?
När man ville sträcka på benen hann man bara gå några meter innan en bil eller jeep bromsade upp och erbjöd lift...amerikanerna var antagligen lika nyfikna på oss utlänningar som vi var på dom.
Ögonfröjd i luften, på en närbelägen bana (det fanns massor av banor) höll ett stort gäng Grumman 'Hellcats' på med vad vi fattade var landningsövningar på hangarfartyg; om dom överskjöt 'märket' med mera än 25 meter - drog dom på och gick om.
Washington DC! Sightseeing i bussar....Lincoln Memorial, Jefferson Memorial, Vita Huset (man fick inte gå in), Capitol (man fick gå in) och klättring av alla trappstegen i Washington Monument - det var tungt! Plus mycket mera som jag glömt. Amerikanerna höll ett rasande tempo och vi var dödströtta på kvällarna. Vår gruppledare hade till slut kapitulerat inför värmen och vi tilläts lägga av våra präktiga Flygvapenskjortor och slipsar, och uppträda i regelvidriga vita skjortor med upprullad ärm och utan slips - tack kapten T.!
 
En dag var det flygning :D Ngn flygklubb hade ställt upp med ett par dussin sportflygplan som reläade igenom ett par hundra killar med ngn kvart var i luften. Typfloran var stor - MINST ville man flyga med en Stinson som lastade 6-7 pax på en gång, MEST ville man upp i en av de Stearman PT-17 som deltog i cirkusen. Jag - hade turen att 'få' en Ercoupe, en tvåsitsare där man åkte cabriolet s.a.s. Vi kallades ju 'air cadets' - och piloten tog tydligen för givet att jag kunde flyga 8O så vi hann bara upp på ett par hundra meter när han sa 'you take over'... Det blev Varjags första flyglektion - en försiktig sådan speciellt med så intensiv trafik runtomkring.
Ercoupe'n var känd för att vara 'spinnsäker' d.v.s. mycket svår att få i spinn och över motorbullret frågade jag piloten om detta. 'You try it!' Jag bleknade - 'no you try it' Killen höjde nosen i 45 grader, drog av gasen och släppte ratten (fpl hade rattstyrning) - och sannerligen, Ercoupe'n sänkte snällt nosen utan minsta spinntends - ett mycket stabilt flygplan.
 
Vår kapten och löjtnant hade mumlat lite om frånvaron av trafikledning och dålig trafikdisciplin och efter att jag kommit tillbaka till terra firma, inträffade den enda allvarliga på hela resan.....En Stinson var nära sättning - när en Stearman vars pilot inte kunde se Stinsonplanet under sina stora undervingar - kom snuddande nära att 'landa' på Stinson vinge 8O Det var bara ngn meter som skilde planen åt - när Stearmanpiloten såg planet under honom - drog på fullvarv och klarade skivan.....Det - var nära ögat!
Och den dagen, var den 27:e juli 1953. För på kvällen kom President Eisenhower på TV och meddelade att vapenstillestånd slutits i Panmunjon och Koreakriget var över.
 
Exit Washington....i en C-47 med riktiga stolar, tre mans besättning och skriver och säger sju (7) passagerare! Vi hade hela flygplanet till oss själva! 8O Det kallar jag VIP-behandling....C-47:orna (civila DC-3) kallades ju Dakota under kriget och det passade ju bra när man skall flyga till Syd Dakota.
Denna kom att bli den mest minnesrika flygningen i mitt liv. Efter att vi nått cruising-höjden (låååg - kanske 1000 meter, fpl hade ingen tryckcabin eller syrgas - vilket ger utomordentlig marksikt) blev atmosfären ombord ytterst informell. Killarna i cockpit kom akteröver med mat i små kartonger.... med stekt kall kyckling, sallader och apelsin- och tomatjuice. Det var första gången jag sett eller smakat tomatjuice - något som jag verkligen gillade och som sitter i än. Dom ville 'snacka' och då planet saknade autopilot erbjöds frikostigt sittning i högerstolen där framme 8-) Vi fem flygpojkar fick var sitt halvtimmespass 'vid spakarna' (egentligen halvratt) medan vi mullrade fram över USA's prärier. Speciellt minns jag flygningen över södra delen av Lake Michigan och Chicago och de följande, nästan oändliga vetefälten i Iowa. Vädret var finfint och stämningen mycket hög. Speciellt imponerade blev vi när vi fick förklarat för oss att detta med 7pax i ett egen flygplan, inte var något misstag; 'Vi och flygplanet står till ert förfogande under hela eran vistelse i Syd Dakota' 8O När amerikanarna lägger på gästfrihet baxnar man. Di rika di kan.....
 
Resans mål var Sioux Falls, den största staden i Syd Dakota nära gränsen till Minnesota.
När 'kaparen' meddelade att vi hade en halvtimme kvar dit (det var en c:a sex timmars flygning) ruskades plötsligt vårt flygplan om av våldsamma okända krafter och jag uppfattade något som blixtrade förbi mitt fönster på väg nedåt....
Vi hade fått eskort!
Ett par aluminiumglänsande Mustanger (North American P-51D) - hade 'buzzat' oss och kom nu tillbaka upp - bara för att inta position vid vardera vingspetsen av C-47:an...dom hade halv flaps ute för att komma ned till vår blygsamma flygfart minns jag och tuffingarna i Mustangerna vinkade vänligt.
Det stod SD * ANG på kroppssidorna, 'aha sa vi - ANG är naturligtvis för mustANG' - men det var fel. Det betydde South Dakota Air National Guard och något pampigare mottagande till Syd Dakota kunde vi knappast tänka oss.
OK - Sioux Falls, 60 tusen själar och en mera 'hanterlig' stad för oss lantisar. Mottagningen på flygplatsen kaotisk - fotoblixtar, presentationer, snurrande filmkameror....i hårt tempo och bil till en TV-studio, 'ni skall vara med på TV-nyheterna i kväll'! Skyltfloran var bedövande - reklam, reklam överallt - man såg knappast stan för alla billboards :roll:
 
Snabb dusch, rakning och ombyte innan det bar iväg till Minnehaha Country Club för galamiddag med Civil Air Patrol..... 'Minnehaha' var siouxspråk - och betydde 'Skrattande vattnet'; ha ha-biten var i alla fall lättfattad :D Storartad middag, med tal, musik, dans - och flickor! Dansen - var mest den då populära 'reelen' - en irländsk skuttdans som var oss helt obekant. Vi - kunde bara foxtrot och vals förstås och gjorde vårt bästa med tjejerna. Som var en uppenbarelse.....I kläder och make-up vars elegans saknade motstycke bland svenska tonåringar...faktum var att flickorna såg mycket äldre ut än de var i sådan stass och jag blev förvånad höra att dom var tonåringar som jag själv. 'The Country Club' vaär en amerikansk institution - och representerar noblessen och Minnehaha var en ganska luxuös sådan som imponerade oerhört på oss. Något annat som inte imponerade - var antalet berusade kvinnor..... I motbokens Sverige var detta något nästan okänt - här drack fruntimmerna Dry Martinis och Highballs som vatten och stumlade och tog snedsteg och sluddrade på målet utan ringaste skam.....Vi svenskar blev uppbjudna till dans av flera av dessa ginlampor - men fungerade mest som stagmaster i hångelhas på samlags avstånd :roll: Alkohol serverades vi inte - vi var underåriga liksom de amerikansk tonsårsflickorna, 'spritåldern' var strängt satt vid 21 år!
 
En annan 'första' - var Bingo, ett spel vi aldrig hört talas om. Fick bingobrickor gratis förstås - och virrig förklaring av reglerna. När jag i en omgång tyckte att jag fått kombinationen rätt - sade jag Bingo! Det blev åskliknande applåder....Men jäntan som satt bredvid mig kikade och sa att 'that won't work' :(
Vilket snabbt bekräftades av spelledaren, följt av en ytterst 'tunn applåd' :roll: Och en Varjag som var morotsröd i ansiktet. Det blev ännu en mycket sen kväll = tidig morgon.....en av killarna i gruppen skrev vykort hem 'vi är så trötta att vi behöver svenska tändstickor för att hålla ögonen öppna. Dom amerikanska är av papper och håller inte så här sent på natten...' :lol:
Sioux Falls hade inte så mycket av sightseeing att erbjuda - vi kördes till ett 'fläskpackeri' - som var ett av de största i Mellanvästern. Helt enkelt ett slakteri - där jag f.f.g. fick åse själva slakten :roll: Inte speciellt uppbyggligt men lärorikt...om amerikansk fart; 'dom här levande grisarna - kommer ikväll att vara kokade och på burk!' 8O
Det var antagligen läckerheter som Spam - det handlade om. Inte blev man vegetarian på kuppen - men kunskap om verkligheterna om vad som händer i ett slakteri är nog ganska nyttig för alla.
Sen blev det högtidlig 'presentation' av en gåva - till den svenska gruppen. Någon religiös församling (varav det fanns MÅNGA i Syd Dakota!) hade skänkt en svensk praktbibel att presenteras till oss. Den var minsann inga dåliga grejor....en sån där femkilospjäs - 60x30x10 centimeter och med massvis av fina tuschteckningar, kopparstick och annat på - jag minns inte, men kanske tusen sidor. Verket var från tidigt 1800-tal och man 'trodde' att det kommit från Minnesota där tiotusentals svenskar slagit sig ned. Den hade vackra mässingsbeslag och var sannerligen ett 'praktverk'. Mera minns jag inte om den. Utom att den skulle skänkas till Riksantikvarieämbetet vid hemkomsten. I samband med bibelgåvan blev det också nödvändigt med ett kyrkobesök - där vi lyssnade till Herrans Ord och svettades ymnigt - innan vi släpptes ut på kyrkbacken att introduceras till 'församlingen'. Lite krystat för min del - men kall Coca Cola gratis - hjälpte upp prövningen :)
 
Aftonen - och ett 'Garden Party' i ngn parkanläggning där aftonens 'clou' - var en underskön 'indianprinsessa' i de snyggaste buckskins med fransar - jag någonsin sett! Prinsessan kom dit, enbart av 'dekorativa skäl' - och försvann alltför fort :x - jäklar - henne, hade man minsann velat 'snack upp' :D
Syd Dakota var (är?) en agrarstat och den huvudsakliga skörden var 'prärieguld' - majs! (eller Corn som det heter på engelska) Kopiösa mängder av majs på millioner tunnland av pannkaksplatta prärier. Från bil hade man knappast ngn utsikt....det var majsfält vart man såg. I staden Mitchell, finns ett 'Majspalats' som byggs om, nästan helt klätt med majskolvar innan och utan - varje år! Det såg ut som som något ur en sagobok eller Disneyland långt innan Disneyland var påtänkt. Och inne i den stora lokalen kunde man äta majsanrättningar i kubik....(om det fanns 'stuvad majs' - minns jag inte men det förefaller troligt) och köpa souvenirer gjorda av majs och majskolvar där fantasin saknade gränser i form och färg. Bara utbudet av majspipor (a la General MacArthur) i alla storlekar kunde ha fyllt en mindre butik! Vår pålitliga C-47:a flög oss västerut - till Rapid City och möte med Strategic Air Command. SAC var flygvapnets bart huggande svärd med mottot 'Peace is our Profession' ( :roll: ) eller 'Fred är vårt Yrke'.
Men fredligt - var det minsann inte på Ellsworth's Air Force Base där vi förevisades 28th Bomb Wing utrustad med världens största bombplan Convair B-36 'Peacemaker'.. Sexmotoriga giganter vars uppgift i händelse av krig var att göra Sovjetunionen självlysande med sina atombomber. 'Security' på basen var enorm - överallt var det skyltar med 'No Go' och 'Endast Auktoriserad Personal'. Vi fick inte klättra upp i planen och kika inuti - men traska runt dem och titta - det fick vi. Bombschakten var kolossala och vår svenska kapten anmärkte att di däringa atombomberna måste vara stora och tunga grejor att döma at upphängningsanordningarna.
'Har ni atombomber här?'
'Yes ssirr'!
' Kan vi få se en??'
'No ssirr...Classified' Jag bör tillägga att vi denna tid hade uttrycket kärnvapen ännu ej slagit igenom - de kallades helt enkelt atombomber.
Så någon atombomb fick jag aldrig se....
 
Well, i Rapid City som paa ett par platser tidigare - bodde vi privat. Jag hade turen inackorderas hos en familj dar baade pappa och son - var CAP-medlemmar. Sonen var ett par aar yngre an jag men hade eget rum, eget fotolabb i huset, korkort och egen bil! Det sista var 'haeftigt' som man sager i Sverige idag.....'nej' sa han 'det flesta av mina kompisar har bilar ocksaa....' (korkortsaaldern - var 15 aar!) V.s.b.- som det hette i geometrin....kvicka telefonsamtal- och ett 'bilgaeng' trummades ihop till 'a meeting' paa ngn sundae-bar i stan. Det visade sig att alla mina fyra gruppkamrater - ocksaa bodde hos killar tillhorande 'bilganget'. Vi - saag ut som faagelholkar! Egna bilar!? Kom ihaag att 1953 i Sverige var det bara 'rikt folk' som hade bil - alla andra hade just borjat lukta paa moped- och motorcykelaaldern! Deras bilar, vad jag minns - var alla av efterkrigsmodell.....1946-48 aarsmodeller - min kille hade en Buick 1948... Vi ville ju absolut veta hur mycket deras bilar kostat - forklarande att en bil hemma i Sverige var ett, hart nar ouppnaaeligt maal for oss....Jag minns klart att hans Buick hade kostat $75! En annan kille hade en Plymouth Convertable ('med lite bucklor...') som kostat $40 8O. Vaara hakor hangde paa brosten.....
 
En annan bonus var killens fotolaboratorium.....jag hade maanga rullar film (svartvit 6x6cm saa klart 1953) och redan borjat oroa mig for framkallningskostnaderna hemma i Sverige..... :roll:
'No problem' - ge dom till mig! Nasta dag hade jag alltsammans framkallat, kopierat - och flera forstoringar :D . Hans rara mamma - hade last ngnstans att svenskar aat havregrynsgrot till frukost. Och som en speciell raritet - kokat 'oat-meal porridge' till mig...'saa du kan kanna dig lite hemma... :) ' En STOR gryta! Jag har alltid avskytt havregrynsgrot.....men vad gor man? Sonen tog pliktskyldigast en liten klick - jag, fick en valdig portion. Nar jag straevat igenom den - 'vill du ha mer?' - och innan jag hann svara landade ytterligare en valdig slev i tallriken :roll: 'En Svensk Tiger' som bekant - :wink: hur jag fick i mig den minns jag inte...men en ambassador for Sverige maaste ju gora sin plikt.
Nar jag fraagade sonen vad jag var skyldig for fotojobbet och materialet; 'Du ar inte skyldig mig en sekin - du aat upp den dar forfarliga groten i morse - annars hade jag varit tvungen ata halften av skiten.....' :lol:
 
Black Hills, South Dakota och det imponerande Mount Rushmore-monumentet. Vi aakte dit i USAF-buss....landskapet i Black Hills paaminde mycket om Sverige....barrskog, myrstackar och moranterrang. Sjalva monumenet - fyra presidenters huvuden utmejslade ur graaberget - AR oerhort imponerande. Det tog c:a 400 mannar med dynamit ned till stenhackor och slipmaskiner elva aar, att skapa konstverket. Ansiktena ar omkring 18 meter hoga forestaller fr.v. presidenterna Washington, Jefferson, (Theodore) Roosevelt och Lincoln.
All ara till egypterna och deras kollossalstatyer - men annu om en million aar, kommer det att vara mojligt att puzzla ihop anletsdragen av dessa amerikanska presidenter. Ett verkligt 'varaktigt' monument som for framtiden bevarar minnet av the United States of America.
Flyg med C-47:a igen - norr om Black Hills ligger ett sareget omraade kallat 'Badlands'. Som framgaar av bilderna - ar detta inte latt framkomligt till fots eller bil....men en fantastiskt upplevelse fraan 500 meters hojd paa 'sightseeing'!
Darefter - vandes nosen mot New York och Dakotaaventyret var slut.
 
Ar du tankelasare? (Angående förfrågan om bilder från redan; A/N) Jo det stammer bra det. Utom nagra dussin svartvita 'positiv' inklistrade i ett album :roll: - men Herregud, det ar femtiosex aar sedan! EN bra en som finns i albumet - ar en forstoring av 'Mustang vid vingspetsen' p.v.t. Sioux Falls dock :P
Tack for C-47:an forresten...
Jag har pratat lite om bussarna vi aakte i - dessa var undantagslost tillhoriga USAF, maalade mellanblaatt och av maerket 'International'. Dom var ytterst enkelt inredda - som billiga skolbussar. Vi motte dem paa Rhein-Main, Azorerna, Washington - overallt....standardtyp... En kul sak jag maaste beratta - ar kordisciplinen hos de, mest afroamerikanska, chaufforerna. Det fanns naagon trafikregel om jarnvagskorsningar och - deras korsning som fick oss att skratta.....men som foljdes mannagrant och utan minsta leende av USAF-chaufforerna....
1) Bussen stannar 2) Motorn slaas av 3) Dorren (reglerad av mekanisk vinkelhavarm av chaufforen) oppnas 4) Skjutfonstret till vanster om chaufforen oppnas 5) Han lyssnar till till hoger.... 6) Han lyssnar till vanster - genom fonstret... 7) Han startar motorn... 8) Han kor over korsningen... 9) Han stanger dorren... 10) han stanger fonstret
Vi ar paa vag igen! :lol:
 
Oavsett hur hett det var - kordes aldrig bussarna med oppen dorr...paa luftkonditionering - var inte en tanke :roll:
....resan fortsatte till New York - och supercentrala Hotel Astor vid Times Square. Dar, som jag tidigare berattat - den amerikanske utrikesministern fick traffa Varjag :lol: Ny amerikansk virvelvind, FN-skyskrapan - Empire State Building - broar, skyskrapor, platser och namn - det blev for mycket att 'ta in' vid det laget.... Vi var mest intresserade av att 'shoppa paa Broadway' med vaara aaterstaaende dollars. Bast minns jag reklamskylten for Camel-cigaretter, som blaaste rokringar tvars over gatan utanfor hotellfonstret....
Kopte rekvirerad plastkortlek, Gerry Mulligan-plattor, modellbyggsatser aldrig horda om hemma....m.m. m.m..... Varuutbudet fick lilla Luleaa att se ut som Duvemaala och vi alla delade en stark kansla av efterblivenhet i jamforelse med USA- som 'mellan skaal och vaegg' - kladdes i ord daa och daa...det bjod emot att erkanna det men sanningen var saa uppenbar att vi maaste prata om den.
 
Den sista kvallen - var 'fri' - inga arrangemang. Jag hade en mormors syster som bodde i New York och med stranga order att kontakta henne (hon visste naturligtvis att jag var dar...) ringde jag henne.....Det blev blixtavhamtning, laang bilfard till hennes hem - dar hela den avlagsna slakten vantade. Presentationer till ett dussin manniskor vars relation och namn jag knappast uppfattade. Jag var 'unik' .... ingen fraan de svenska delarna av slakten hade naagonsin besokt USA tidigare. Inget var for bra for en....alla maanade om mig - jag hann bara besvara faa av de maanga fraagor de stallde mig, innan det vars dags for bilfarden tillbaka till Astor.
Det undslapp mig hur snaalt tilltagen den $-dollartilldelning var som vi faatt..... 'Good Heavens - how much do you need??? - give him $200!' Jag forklarade blygt att det var for sent - vi flyger ut imorgon och jag kan inte handla mera i alla fall.....Suck
Hemresan antraddes i en MATS C-97 Stratocruiser - det storsta flygplan vi alla naagonsin satt vaar fot ombord paa.... och destinationen - var inte Sverige - utan Paris! Det var namligen saa att den franska gruppen (som varit i New Mexico) hade blivit saa imponerade att de meddelat Republiken att har faar Frankrike 'laegga paa naagot' for att balansera intrycken.....och inbjod alla de europeiska grupperna till ett par dagar i Paris fore slutlig hemresa. (Till och med engelsmaennen - accepterade fast dom fick ta en omvag :lol: )
 
Naagon timme efter starten fraan New York - raakade vi in det varsta aaskvader jag naagonsin flugit igenom. :roll: Blixtarna stod 'som spon i backen' och 'elektricitet' vandrade som maskar paa vingarna. Turbulensen var oerhord och vi kastades omkring som en lekboll i det upprorda lufthavet. C-97:an hade samma laanga smala vingar som dess halvsyster - B-29 och man saag genom fonstret hur dom 'flaxade' som faagelvingar i turbulensen.....8O Till och med vaar kapten och lojtnant saag lite oroliga ut.....
Men Boeing's tekniker hade tydligen raknat ratt i sina kalkylker - for vi kom genom stormen utan vingbrott. Det - var den forsta gaangen jag verkligen varit skitradd under en flygning......
Next, 'gay Paris'.
...och utan halster ar det dags avsluta denna (alltfor) laanga foljetong;
 
Som jag skrev i foregaaende - post - ville minsann nu den franska 'Fjarde Republiken' visa lejonklon efter all den amerikanska gastfriheten. En mycket valkommen och och ovantad clou paa resan som vi alla saag fram emot med stora forvantningar. Vi landade pa Le Bourget - och amerikanerna glomde inte paapeka att det var har - som amerikanen Charles Lindberg hade landat med sitt enmotoriga Ryanflygplan efter den forsta direktflygningen USA - Europa anno 1927! Jag minns inte mycket av ankomsten - vi landade paa kvallen. Men den 'amerikanska ordningen och effektiviteten - byttes omedelbart mot fransk villervalla....Passkontroll och 'formaliteter' tog en evig tid och det var 'smaatimmar' innan vi bussades till vaar logering. Alla europeiska grupperna - vi var omkring 90 man - anvisades en gymnastiksal. I vad vi senare upptackte var en flickskola. (men utan flickorna som var paa sommarlov.... :roll: )
 
Faeltsangar - med grasfyllda madrasspaasar - var uppstallda....bagage forvarades paa golvet bredvid sangen....filtar och kuddar utdelades av en saan dar fransos i 'kepi' - lakan var tydligen okanda i Fjarde Republiken :)
Men, vi var ju dodstrotta och fann att svenska, portugisiska och turkiska snarkningar - lat precis likadana :lol:
Frukosten - i 'flickornas matsal' - blev en sensation...dom serverade rodvin till frukost!(middag och kvall :) ) Brodet - i meterlangder, var jattegott! Resten, ja resten.... vad ovrigt serverades minns jag mycket val......och det beromda 'franska koket' imponerade inte. Hemligheten med den s.k. 'franska kokkonsten' ar att ha hittat paa femtusen olika namn for kalops! Som alla smakar precis lika, innehaaller samma saker och paa naagot obegripligt satt - naatt varldsrykte... :P
Virvelvind sightseeing i Paris.....upp i 'fiffeltornet', Sacre Ceur, Notre Dame, La Louvre..... Mitt bestaaende minne av Paris 1953 var att ALLT...alla dessa paradbyggader, ja hela stan - var morkgraa! Traakig farg -daa jag senare sett ett 'renputsat' Paris - men 1953 var det elandigt.....biltrafiken bestod till stor del av underliga trehjuliga 'lastbilar', bussar som var jamnaariga med mig eller aldre - och en uppenbar fattigdom som fick gamla Sverige att se ut som ett dromland! (kanske en poang for Folkhemmet i alla fall :roll: )
 
Vid kordes till slottet i Versailles! Paa kvallen - en magnifik 'ljud och ljus-show' om slottets och Frankrikes historia. Naturligtvis paa franska - men nar showen visade giljotiner (som gick som symaskinsnaalar :lol: ) visste vi i alla fall precis var, i historien vi befann oss....
Hojdpunkten - som 'la belle France' ville visa upp - var naturligtvis dambrost! Vi bevistade 'Folies Bergere' dar en magnifik 'show' exponerade mera av den varan - an jag naagonsin sett, tidigare eller senare.....man erinrar sig killen som aakte till Olympiaden for att han ville se '100 meter dambrost'...... Well det fick vi - utan Olympiad :)
http://en.wikipedia.org/wiki/Folies_Berg%C3%A8re
M.A.T.S. tog oss hem till Bromma - dar Varjagen smugglade 'kontraband' till kungariket Sverige - men glomde sitt pass i en telefonkiosk (for att underatta om lycklig hemkomst till foraldraskapet naturligtvis)......
Sen, ja sen blev det Statens Jarnvagar, den s.k. 'Nordpilen' - hem till Luleaa igen.....(ingen sovvagn - militarbiljett!) passet - kom paa posten fraan tullen i Bromma - naagon vanlig sjal hade hittat och lamnat in det.... :oops:
Stor pressmottagning i Luleaa - av Norrbottens-Kuriren. En mera dampad av Norrlandska Socialdemokraten.....'Norrskensflamman' brydde sig inte - men hedrade mig med de korta orden att 'Amerika har faatt en ny agent i Luleaa....' :P .....'Flamman' - hade alldeles ratt!
[På förfrågan om preskriberat brott] Jodå - det brottet är längesedan preskriberat. (Även om innhav av kontrabandet - ännu femtiosex år senare i Sverige är Majestätsbrott :roll: )
Här i alla fall förklaringen; vi besökte en liten stad, Yankton - vid Missourifloden i allra sydöstligaste Syd Dakota. Värdarna inkluderade en 'Game Warden' (=jägmästare) och jag och en annan Flygpojke åkte i hans bil.
I bilen - fanns ett gevärs-ställ! I stället stod en M1 'US Carbine' och på det hängde en Luger i ett 'US'-märkt axelhölster 8O Vi hade tidigare på dagen traskat förbi en pantbank i Yankton - där skyltfönstret [b]var en vapensamling[b].
Stannat, stirrat - revolvrar, pistoler i dussintal - igen, föll hakorna och sju svenska fågelholkar fick lära att 'det var bara gå in och köpa...' Licens?? - vad är det för nåt???
Vår fascinering av US-karbinen och pistolen, undgick inte jägmästaren/chauffören - så han sa helt vänligt, 'would you like to have a shot?' 'yes....' hickade vi..
Vi körde över Missouri på en bro - och befann oss i Nebraska....där jägmästaren kände till en lämplig plats för lite skjutövningar i terrängen....Alla bilarna stannade, US Carbinen tons ut och skjutövningarna inleddes i en liten ravin.
Alla Flygpojkarna fick skjuta - men Herr Jägmästaren uppfattade snabbt att Varjag var den enda som tidigare umgåtts med skjutvapen....
Morgonen därpå vid 'avskedet' från Yankton kommer jägmästaren fram till oss och säger; 'Jag vill ge en present till er svenska pojkar'- går fram till mig och - överräcker Lugerpistolen i sitt hölster....' har sett att Du - vet någonting om skjutvapen, så Du skall ha den....'
Jag blev stum. Stumma blev även en svensk kapten, löjtnant och fyra andra Flygpojkar.....
En officiell gåva - till en svensk delegation - kunde naturligtvis inte nekas. När vi kom till Bromma och det frågades 'något att förtulla?' - svarade bara officerarna att 'det får pojkarna själva redogöra för. Det fanns lojalitet på den tiden !
submitted by JonathanRL to sweden [link] [comments]


2015.11.10 05:29 Liquidedust En lite annorlunda tanke i det stora hela [Seriös]

Satt och funderade lite, kan väl själv klassificeras som en evig singel nu när jag passerat 30 och närmar mig 40 med stormsteg.
Har aldrig varit en person som kvinnor i största allmänhet varit intresserad av, aldrig haft ett förhållande, aldrig varit på en date.
Inte så att jag inte kan ha en konversation med kvinnor, är ej heller direkt blyg.
Under skoltiden brydde jag mig inte så mycket, höll på med sport, var vältränad men hade lite nördiga hobbies så ansågs väl vara lite annorlunda.
Sedan kom man in i arbetslivet och började jobba, fokuserade på det ett tag men insåg att fler och fler runt omkring en hittade en partner och började bilda familj osv.
Började bli lite mer fokuserad på att hitta någon man kunde dela livet med, träffade en del folk via vänner och bekanta men ledde inte direkt någon vart.
I mångt och mycket verkade mer som man i princip var osynlig för det motsatta könet.
Några år till och man kom in en bit i trettioårsåldern och provade nätdejting för varför inte, har ju misslyckats med allt annat.
Så har kört med ett par olika tjänster och försökt få kontakt med de kvinnor so verkar intressanta men har på tre år lyckats med konststycket att inte fått en enda reply eller intresse från någon av det motsatta könet.
(vilket iofs kanske är lite av ett rekord som man kanske ska vara stolt över)
Så nu när fyrtio börjar närma sig börjar man liksom fråga sig själv, och är egentligen min tanke med inlägget.
Är det dags att börja inse att man kommer vara ensam för evigt och aldrig träffa någon?
--- Uppdatering om mitt liv nedan, och WALL OF TEXT varning ---
Så låt se vart ska vi börja!
Detta ska inte ses som en snyfthistoria på något sätt, och jag tycker inte synd om mig själv och söker ingen medömkan på något sätt så folk är medvetna om det. Försöker bara dela med mig av mitt liv och skriva av mig lite.
Jag var väl ganska ensam som barn, och kanske till och med lite ”speciell” som man sa på den tiden. Umgicks bara direkt med 2-3 vänner och spenderade stor del av min tid i böcker och lärde mig saker via att läsa från tidig ålder (kunde läsa på egen hand från 5 års ålder).
Pga detta så ansågs jag även vara annorlunda av andra barn vilket ledde till viss utstötthet och man blev då ett enkel mål för mobbning och hån, vilket fortgick till stor del av min uppväxt och genom skolgången.
Till det stora hela höll jag väl till mig själv så mycket det gick, och fokuserade på mina intressen. Läste mycket, höll på med TV Spel och även i tonåren började jag träna och höll på med friidrott löpning på korta distanser.
I det stora hela fokuserade jag på det jag tyckte om i mitt liv och fick mig att må bra och till stor del undvek jag sociala sammanhang där jag kände att saker och ting inte riktigt var till min fördel. Hade få vänner och till viss del de jag umgicks med var andra som ungefär var i samma situation som mig själv, vi som var lite ”annorlunda” och inte riktigt passade in bland alla andra.
Tonåren kom och så puberteten, kom in i de tidigt vilket var trevligt för träning, men mindre bra för det sociala spelet; försök vara den första som får skägg och bli hårig, leder tyvärr till mer mobbning och utanförskap när du redan anses vara annorlunda.
Killar började intressera sig för motsatta könet mer och mer, och ska väl säga det gjorde väl en annan med. Tyvärr så blev det så att i mångt och mycket var jag killen som var annorlunda så jag undveks av de flesta och blev till viss del mer isolerad.
Blev helt enkelt att man fick fokusera på annat och göra något av sig själv i stället, så började med datorer och programmering samt skaffade mig ett deltidsjobb för att kunna ha råd med min nya hobby (detta är fortfarande runt tidig gymnasieålder).
Började på estet när det kom till Gymnasiet då jag inte riktigt visste vad det skulle bli av med mig, men jag var bra på att teckna så tänkte ”varför inte”. Som estet på mitt gymnasium tja, ansågs man vara annorlunda helt enkelt. Vi hade vår egen flygel på skolan och umgicks inte direkt med de andra eleverna och man träffade samma 20 pers varje dag.
Då jag hade ett jobb och tränade på fritiden samt ett stort fritidsintresse och ingen direkt intresse för att festa så blev jag lite av den där personen som man inte riktigt brydde sig om. Snackade mest med lärarna på lektionerna och ingen direkt som bjöd in mig på fester eller grejer på fritiden.
Hade dock vänner skall tilläggas, men vi höll mest på med rollspel, figurspel och tv-spel på fritiden. Träffade ytterst få människor utanför min bekantskapskrets som jag ärligt kan säga bestod till 100% av killar vid detta tillfälle.
Runt detta tillfälle blev jag även ”vän” med en person vars egentliga syfte med att ha mig som vän var att i slutänden utnyttja mig i sitt eget syfte gällande brott. Själv förstod jag inte riktigt detta utan var glad att ha hittat en ny bekantskap helt enkelt.
Tyvärr slutade detta i att i slutänden blev dömd för flertalet brott och helt plötsligt blev personen som var straffad innan han hunnit bli myndig. Förlorade även mitt jobb i samma veva då ”vi kan inte ha någon här som är dömd för brott, du måste förstå hur det är i en liten stad”.
Detta började min situation som mycket ensam och hemmavarande för jag medge. Även mina vänner som jag haft försvann en efter en från min hemstad och började plugga eller arbete på annan ort och jag var inte direkt en person som hade lätt att hitta nya vänner.
Efter lite om och men och internet hittade jag lite vänner som hade gemensamma intressen och började driva en communitysida för rollspel internationellt. Sidan gick bra och vi var två personer som lyckades till stor del leva på det i fyra år. Jobbade då som webbutvecklare för sidan och var långe perioder i England då det var därifrån sidan drevs.
Mitt arbete då vi i princip bara var två personer som drev sidan var mitt liv, satt framför datorn heltid och träffade inte många andra människor än min kompanjon. Mitt sociala liv bestod väl i princip av att jag umgicks med min kompanjon på jobbet och privat och i bland gick vi t för en öl då och då. Men skaffade även en del andra vänner i England som än i dag får kallas mina riktigt nära vänner, dock så var det inte direkt så många kvinnor i mitt liv heller här. (dvs. vänner som fortfarande i dag du vet att du kan ringa och undra om det är ok att man kommer över för några dagar och gör något kul tillsammans)
Efter dessa fyra år ville jag ändra lite riktning och göra något annat av mitt liv, och ska även tilläggas var jag lite sugen på att vara i Sverige igen (saknade det lite). Är numera runt 24 skall tilläggas så för 12 år sedan ungefär.
Började en liten enmansbyrå som frilansare konsult, kunde äntligen jobba i Sverige igen då mitt brottsregister var försvunnit med. Jobbade som webbutvecklare och webbkille på min egen enmansbyrå. Jobbade hemifrån till större delen och hade inga direkta vänner kvar längre då jag varit borta från Sverige ett tag.
Det här höll väl på i 7-8 år, bodde ensam, jobbade till större delen ensam och umgicks inte direkt med folk alls förutom i jobbet när man hade möten och liknande. Började känna mig lite ensam men tyckte inte att jag direkt led av det, men kände att jag kanske skulle hitta något annat att göra och börja jobba som anställd i stället för det var lite jobbigt att driva ett företag då man aldrig hade någon direkt fritid.
Skall även tillägga att det är i dessa år jag blir diagnostiserad som Aspergare i vuxen ålder.
Fick jobb rätt snabbt på en designbyrå och blev ansvarig för webbavdelningen, jobbade här i ett par år, sökte mig sedan vidare för andra uppdrag och för att försöka få igång min karriär lite och med lite bättre lön osv.
Mitt jobb i stora hela bestod av att sitta framför en dator i stora hela, avdelningen bestod till 100% av män och de flesta var väl ungefär som jag. Duktiga på det dem gjorde men höll sig ensamma och var nördiga i stora hela.
Fick ett jobb på en liten firma efter detta som enda utvecklare för att system för att hantera byggnader och automatisering av dessa. I princip jobbade jag ensam här, skötte allting ensam och träffade mer eller mindre inga andra än min chef när han kom med specifikationer och förslag.
Kände efter ett år att detta inte riktigt var min grej, då det var ensamjobbet jag hade sökt mig ifrån för ett par år sedan. Lönen var helt ok, och gillade det jag jobbade med men valde att söka mig vidare till ett jobb där jag faktiskt hade lite mer socialt samspel med andra individer.
Vilket leder till min situation i dag.
Har ett jobb jag gillar i Stockholm men bor i en ort cirka en timme iväg med tåg, har en ok lön som jag inte ska klaga på. Dock har jag inga direkta vänner då det inte haft möjlighet att skapa nya bekantskaper under lång tid pga mitt jobb.
Jobbar som utvecklare och min avdelning på jobbet består av två andra killar och vi har vår lilla egna avdelning som är lite bortgömd från resten av företaget och vi träffar mest varandra och vi är väl rätt nördiga hela bunten och ungefär i samma situation hela gänget när det kommer till partnerskap.
Min arbetsdag består i princip av gå upp 0630, tåget 0730, jobba, hemma igen vid 1930~2000, laga lite mat, se någon tv serie eller spela lite tv spel sedan gå att lägga sig vid 2230 de flesta dagar och upprepa.
Helgerna spenderas väl till största delen ensam, om jag inte åker över till de bekanta jag har kvar i England för lite umgänge, detta då jag inte har några vänner kvar i min hemstad och inte i närheten av budget för att skaffa boende i Stockholm och försöka skaffa mig ett större socialt liv där.
Så det är väl mitt liv i stora hela, lever ensam, har inga direkta vänner i min närhet, träffar aldrig direkt personer av motsatta könet. Börjar kännas rätt ensamt i stora hela.
Som slutord, jag lider inte på något sätt av min situation. Jag trivs till stor del av att vara ensam, men om sagt börjar kännas att det saknas något och skulle vara trevligt att ha någon i min närhet att kunna dela livet med.
submitted by Liquidedust to sweden [link] [comments]


Hur går man ut ur friendzonen? HUR GÖR MAN: Enkel Fitness Mat? 7 Tjejer Som Killar Älskar Saker som gör en kille ATTRAKTIV SÅ SER DU OM DIN CRUSH GILLAR DIG 7 Killar Som Tjejer Hatar Hur gör jag marklyft? Barn gör som vuxna gör – Läktaren LOK Kom Och Se KILLARNA: 'DÄRFÖR MÅSTE VI PRATA MER OM MENS'

5 misstag killar gör när de skriver med tjejer

  1. Hur går man ut ur friendzonen?
  2. HUR GÖR MAN: Enkel Fitness Mat?
  3. 7 Tjejer Som Killar Älskar
  4. Saker som gör en kille ATTRAKTIV
  5. SÅ SER DU OM DIN CRUSH GILLAR DIG
  6. 7 Killar Som Tjejer Hatar
  7. Hur gör jag marklyft?
  8. Barn gör som vuxna gör – Läktaren
  9. LOK Kom Och Se
  10. KILLARNA: 'DÄRFÖR MÅSTE VI PRATA MER OM MENS'

01.25 Hur gör man övningen? ... Ha en kompis som kan iakta din form innan du lärt dig övningen helt och hållet Gör inte övningen mer än en gång per vecka ... Vi är tre killar på 18 år ... Det var 'Saker som vi tycker gör en tjej attraktiv' Nu tänkte vi prata om samma sak, fast vad som gör en kille attraktiv. Detta är baserat på vad andra tjejer sagt till oss när vi frågat de. 'För det är inte riktigt rappar du gör när du skriker och gapar så där min vän'. Nej just det. Det vet ju du så mycket om. Whatever, det är inte det låten handlar om. Barn gör som vuxna gör. Det är dags att vi vuxna börjar agera som förebilder. ... - Hur hade de kunnat agera annorlunda? - Hur skulle du vilja att vuxna män lärde unga killar att bete sig ... I den här videon berättar jag om hur du kan läsa av en persons kroppsspråk för att se om han eller hon är intresserad av dig! ♡ Del 2: https://www.youtube.co... I samarbete med Libresse. Killar som tjejer ska prata lika mycket med varandra om mens — utan att det ska vara pinsamt! Hur ser det ut idag och vad gör vi fö... Du gillar din kompis, men hon är fortfarande din kompis... Hur gör du? Supporta vår kanal och bli en del av partiet - PRENUMERERA ♡ SOCIALA MEDIER Periscope: RaggningsPartiet Instagram: Musti ... JAG HAR 10 MINUTER PÅ MIG OCH VILL GÖRA NÅGOT HÄLSOSAMT SNABBT, HUR GÖR JAG??!? Videon är i samarbete med: http://Sportkost.se NOCCO BCAA - http://bit.ly/1TO... 7 Tjejer Som Killar Älskar - Duration: ... Hur du får din drömkille! - Duration: 4:24. ... Folk som gör bort sig #2 (Pinsamma ögonblick) ... När föddes vi? - 1997 ... 8 SAKER TJEJER GÖR SOM STÖR IHJÄL KILLAR!! - Duration: 9:03. Jacob Öman 285,637 views. ... HUR DU CHARMAR TJEJEN DU VILL HA - Duration: ...